Kategori: Ängelholms kommun

”Jag är beredd att betala mer i skatt, bara pengarna går till rätt saker”

Detta är en hållning jag upplever att många människor spontant intar när frågan om höjd skatt i kommun, landsting och stat diskuteras. Svenskarnas vilja att betala skatt verkar alltså närmast outtömlig bara det finns goda argument för saken. Kanske är det vår gemensamma bakgrund i välfärdsstaten och dess löfte om trygghet som gör att det krävs ganska lite övertalning för att få oss att vilja avstå mer av vår lön till det offentliga.

Denna ryggmärgsreflex utnyttjas också friskt av politiker som vill höja skatteuttaget för att realisera olika, som man anser, angelägna satsningar. För mycket av det som det offentliga sysslar med går att klä i retorik som gör att det låter viktigt och ”rätt”.

Problemet med detta resonemang är dock att ”rätt saker” är olika saker för olika människor. Det kommer aldrig gå att hitta vad som är ”rätt saker” för alla eftersom vi alla har olika prioriteringar. Politikerna lämnas då att prioritera vad som är rätt – det är inte alls säkert att du håller med.

Jag upplever också att människor tyvärr inte alltid sätter sig in i vad politikerna faktiskt vill göra med de nya pengarna man får in genom en föreslagen höjd skatt. Alla har sin egen bild av vad som är ”rätt saker”, men när man granskar vad kommunen sedan använder pengarna till så inser de flesta att det finns massvis av saker som hade kunnat göras effektivare eller inte alls.

Ett annat problem är att skatten sällan höjs för att finansiera nya brett förankrade satsningar på välfärden. När den svenska välfärdsstaten byggdes ut höjdes skatteuttaget för att finansiera nya reformer och gemensamma försäkringslösningar. I modern tid upplever jag snarare att skatten behöver höjas för att bibehålla det vi redan har. Kostnaderna ökar och nedskärningar hotar om inte skatten höjs – det kan handla om skolan och vården i Ängelholm eller om skenande kostnader för sjukvården i Region Skåne. Politiken orkar och vågar inte alltid göra de åtstramningar och prioriteringar som krävs.

Slutsatsen blir att vi politiker ska vara försiktiga med att höja skatter. För även om det finns en bred vilja att betala skatt för ”rätt saker” är det naivt att tro att vi som politiker kan utröna vad dessa är och göra oss till tolk för folkviljan. Det är därför bättre att låta människor behålla mer av sina egna pengar så att de själva kan välja åt sig och sin familj. Varje ökad uttagen skattekrona begränsar familjernas möjligheter och frihet, trots slitna politikerklyschor som ”alla har råd att betala några ören mer i skatt”. Att kunna prioritera, vrida och vända på kostnader och ompröva är politiska dygder som kommer på skam när politiker tar den lätta utvägen och höjer skatten.