Om David Bowie. Om att vara den man är.

On 11 januari, 2016, in Personligt, av Robin Holmberg

Image-1Dagar som denna är märkliga. Vi nås av beskedet att ännu en av de stora gått ur tiden. David Bowie finns inte mer. Facebook-flödet är fullt av vännernas favoritlåtar och sammanfattande artiklar från stortidningarna. Många tycks ha en relation till Bowies musik och konstnärskap. Det är inte så konstigt, det är bra. Det är det fina med musik. Den samlar oss. Den sätter ord på det vi känner. Den hjälper oss.

När nyhetsflashen om David Bowies bortgång dök upp på telefonen i morse träffade det mig oväntat hårt. Även om jag är född långt efter att hans första skivor släpptes har han varit viktig för mig och för den jag är.

Det började egentligen sommaren 2001. Det var sommarlov och semester. Jag var hemma hos min far i Östra-Ljungby några veckor som min bror och jag alltid var. Under kvällarna utforskade familjen pappas skivsamling. Det spelades mycket Bowie och jag fastnade. För musiken och för vem David Bowie vågade vara. Han stack ut, utmanade och tänkte nytt.

När jag återvände till skolan den hösten hängde jag en bild på David Bowie som sitt alter ego Ziggy Stardust på insidan av mitt skåp. För att kunna koncentrera mig bättre på mattelektionerna lyssnade jag på hans bästa låtar som jag bränt till en egen samlingsskiva.

En del i klassen tyckte det nog att det där var lite märkligt. Några hade till och med svårt att acceptera att man kunde gilla en artist från 70-talet som sminkade sig och bröt mot den gängse normen för hur man skulle vara. Det var ju dessutom inte hiphop heller.

Jag valde, av många skäl, att byta skola efter det där året. Jag började på friskola och träffade likasinnade. Bowie öppnade dörren för ett bestående musikintresse som ledde till att jag så småningom började utforska andra artister som sedan tagit stor plats i mitt liv: Beatles, Kinks, Rolling Stones, Depeche Mode, Storbritanniens indiescen och den svenska indiepopen med Broder Daniel, Håkan Hellström och många fler. För att nämna några exempel.

När jag slutade skolan började jag umgås med, och gör fortfarande, andra människor som delade mitt intresse för musik, bland annat Bowie. Under en tid var mina kompisar och jag det man nog skulle kunna kalla ”popsnören”. Vi lyssnade på vad vi tyckte var ”alternativ musik”, åkte på festival, samlade vinylskivor, hade tajta svarta jeans och randiga t-shirts. Det var nog en del som tyckte det där var lite konstigt det med. Men vi vågade sticka ut och utmana.

Så när David Bowie nu inte finns mer så tänker jag mycket på vad han och hans musik betytt för så många inklusive mig sjäv. För mig var han en dörröppnare och en inspirationskälla. En ständig påminnelse om att man får sticka ut. Att det är en själv som avgör vem man vill vara och vad man vill göra med sitt liv. Ingen annan.

Så, det är sorgligt att David Bowie gått ur tiden. Men som med så många andra musikaliska genier så är hans musik odödlig. Låt den fortsätta inspirera oss att vara de vi är.

 

Tagged with: