En giljotin på företagsamheten i Sverige

Den så kallade 3:12-utredningen har lämnat sitt betänkande till regeringen. Förslagen från utredningen innebär skatteskärpningar på närmare 5 miljarder kronor, frågan är nu vad som kommer att hända om drivkrafterna för småföretagande slås undan med höjda priser för konsumenterna och otrygghet för landets småföretagare som följd.

I många skånska kommuner utgör småföretagen en stor andel av näringslivet, en del förblir små medan andra utvecklas till större globala företag med 10 000-tals anställda. Bland våra nyanlända medborgare märks ett stort intresse för att driva egna företag, något som gynnar integrationen. Det är av största vikt för kommunernas och deras medborgares framtid att detta kan fortsätta. Om ändringarna av 3:12 reglerna införs kommer en straffbeskattning påverka alla de småföretagare som med hårt arbete utvecklar sina företag och därmed också våra kommuner. Vi moderater i de skånska kommunerna har lyssnat och kommer göra allt vad vi kan för att inte reglerna ska införas.

Sverige har cirka 290 000 små företag som anställer över 800 000 människor. Att starta och driva ett företag gör de flesta för att förverkliga en idé som man länge gått och burit på. Att arbeta som småföretagare medför mycket glädje men också oerhört stort ansvar för sig själv och den egna familjen. Så länge man är frisk och har många kunder är det en trivsam situation men innan man når dit är det många som arbetar långt mer än 40 timmar per vecka, tar ut lite lön om ens någon och inte sällan arbetar när man är sjuk. För till skillnad från att vara statligt anställd, där det finns vikarier och man saknar kunder som kräver leverans eller potentiella kunder som måste bearbetas, har småföretagaren alla dessa utmaningar att hantera. Belöningen för detta risktagande heter i bästa fall utdelning och om det går riktigt bra kan utdelning ges av halva lönekostnaden med 20 procents beskattning, vilket enbart ett fåtal företagare kan dra nytta av. Med de föreslagna nya reglerna kommer över 66 000 småföretagare att kraftigt drabbas av den försämrade förenklingsregeln vilket ger dem en minskad utdelning då möjligheten till detta sjunker med 40 procent.

Översynen av 3:12 reglerna har ett tydligt direktiv – att öka skattetrycket och detta har utredningen lyckats med då skattetrycket förväntas öka med 5 miljarder kronor om året om regeländringarna går igenom. Det som helt har förbisetts är att drivkraften för att vara småföretagare helt raderas ut. Riskerna med att driva ett litet företag med ojämna intäkter, inga vikarier vid sjukdom eller kundfakturor som inte betalas står inte i paritet med de förslag som utredningen lagt fram. Utredningen som omfattar över 500 sidor har så många komplexa beräkningar att varje småföretagare måste anlita skattekonsulter för att planera sin ekonomi så de kan överleva i framtiden. Att jämföra en småföretagare med en vanlig löneanställning visar hur lite förståelse regeringen har för vad som krävs för att skapa arbeten och välstånd i Sverige.

Det är inte bara småföretagarna som drabbas av förändringarna av 3:12 reglerna. De flesta människor handlar tjänster och varor av småföretag idag och gör det för att priserna är överkomliga. Om de nya reglerna får genomslag finns det två alternativ för småföretagaren. Antingen accepterar småföretagaren en real lönesänkning om 5 till

8 000 kr/mån och chans till vinstutdelningar i framtiden eller så är småföretagaren tvungen att kraftigt höja sina priser vilket medför färre kunder och till sist en nedmontering av företaget eller så kommer priserna gå upp på allt ifrån bröd och smör till städtjänster och kvalificerade konsulttjänster. I praktiken kommer regelförändringarna medföra en skärpning av lönekravet för många företagare, i värsta fall från 47 000 kr/mån till 74 000 kr/mån vilket är helt verklighetsfrämmande i många branscher och regioner.

Moderaterna värnar om människans frihet och om att människor ska stimuleras att starta och driva företag där nästan en miljon människor får ett ordentligt arbete. Alla svenskar kan inte arbeta i de stora företagen som inte påverkas av de nya regelförändringarna eller vara en statligt anställd tjänsteman som ersätts med vikarier om man skulle bli sjukskriven.

Sverige är på väg in i en framtid där drivkraft, risktagande och eventuell belöning i form av utdelning inte accepteras – Jantelagen har alltså slagit sina järnklor än hårdare i Sverige. Det är en mycket farlig väg nu när storbolagen lägger ner sina fabriker och flyttar verksamheten utomlands. Sverige behöver både storföretagen men även alla de småföretag som en gång i framtiden kan bli ett storföretag. Förslaget kommer innebära kortsiktigt klirr i kassan för staten men på sikt kommer istället minskat företagande hämma utveckling och innovation i Sverige och medföra minskad tillväxt. När Sverige behöver en politik för bättre näringslivsklimat agerar regeringen precis tvärtom.

Péter Kovács (M), kommunstyrelsens ordförande, Höganäs
Christian Sonesson (M), kommunstyrelsens ordförande, Staffanstorp
Ninnie Lindell (M), oppositionsråd, Bjuv

Anna Palm (M), kommunalråd, Höör
Mikael Rubin (M), oppositionsråd, Trelleborg
Olof Röstin (M), kommunalråd, Svalöv

Kenneth Dådring (M), oppositionsråd, Klippan
Carina Wutzler (M), kommunstyrelsens ordförande, Vellinge
Henrik Wöhlecke (M), kommunalråd, Eslöv

Pär Palmgren (M), oppositionsråd, Hässleholm
Lars Johnsson (M), oppositionsråd, Burlöv
Anders Johnsson (M), oppositionsråd, Simrishamn

Per-Martin Svensson (M), vice ordf. kommunstyrelsen, Tomelilla
Christer Wallin (M) oppositionsråd, Lund
Pia Almström (M), kommunstyrelsens ordförande, Kävlinge

Patrik Ottosson (M), gruppledare, Bromölla
Birgitta Persson (M), vice ordf. kommunstyrelsen , Landskrona
Robin Holmberg (M), oppositionsråd, Ängelholm

Carina Zachau (M), kommunstyrelsens ordförande, Örkelljunga
Patrik Ströbeck (M), vice ordf. kommunstyrelsen, Perstorp
Pontus Lindberg (M), regionråd Region Skåne

Peter Danielsson (M), kommunstyrelsens ordförande, Helsingborg
Stefan Lundgren (M) , kommunstyrelsens ordförande, Sjöbo
Eva Lindholm (M), gruppledare, Hörby

Torbjörn Tegnhammar (M), oppositionsledare, Malmö
Carl-Magnus Nilsson (M), gruppledare, Osby
Johan Bolinder (M), oppositionsråd, Skurup

Anders Berngarn (M), kommunstyrelsens ordförande, Lomma
Peter Johansson (M), oppositionsråd, Kristianstad
Pontus Pålsson (M), gruppledare, Åstorp

Linda Allansson Wester (M), kommunstyrelsens ordförande, Svedala
Carl Johan Sonesson (M), oppositionsledare, Region Skåne
Kristina Bendz (M), oppositionsråd, Ystad

Patric Åberg (M), kommunstyrelsens ordförande, Östra Göinge
Christer de la Motte (M), gruppledare, Båstad

Helt orealistiskt att hinna omställningen till årsskiftet

Vi minns nog alla sommaren och hösten för ett år sedan. Enorma mängder av människor vandrade genom Europa för att söka asyl, främsta länder för deras mål var Tyskland och Sverige. Enligt statsminister Stefan Löfven skulle Sverige ta sitt ansvar och tillsammans skulle Sverige klara detta.

Sammantaget sökte 35 369 ensamkommande barn och unga asyl i Sverige år 2015. Det kan jämföras med år 2014 då drygt 7 000 ensamkommande barn och unga sökte asyl, vilket också var en historiskt mycket hög siffra. Ser man tillbaka cirka ett decennium låg de årliga siffrorna kring 400-500 ensamkommande barn per år. Efter hand insåg även regeringen att volymerna blev hanterbara.

Kommuner pressades från olika håll och kanter och det nyanserade debattklimatet saknades. Ställde man inte upp så pekades kommunen, partiet eller den enskilda företrädaren ut av media eller av regeringsföreträdare. Flyktingkrisen jämfördes med löjliga argument som att konsumtionen till jul var större än kostnaderna för flyktingmottagandet och det handlade egentligen bara om två pizzor, ett Netflixabonnemang och en Fanta per person.

Otaliga gånger har företrädare för regeringen och statens verk stått vid journalisters mikrofoner och krävt att samtliga kommuner ska ta ”sitt ansvar” och att staten står för kostnaderna. Skepsisen har varit stor i många kommuner. En del kommuner har brottats med bostadsbrist, andra med brist på vettig sysselsättning och några kommuner har tagit emot så pass många flyktingar att det både saknats lärare och skolor. Gång på gång har staten garanterat kommunerna att så länge kommunerna bara ställer upp med det praktiska så står staten för kostnaderna.

För ganska precis ett år sedan utlovande migrationsminister Morgan Johansson (S) ett resurstillskott till de kommuner som tar emot ensamkommande flyktingbarn. I en artikel i Aftonbladet den 20 augusti förra året citeras han: ”Vi viker mer pengar till de kommuner som tar emot många asylsökande och flyktingar. De får ett rejält resurstillskott 2016. Det är en del av budgetförhandlingen som jag är mycket nöjd med.”

En månad senare bjöd statsministern in olika samhällsaktörer till ”Sverige tillsammans”, Kommuner, företag, aktörer från civilsamhället, fackliga organisationer, forskare med flera, träffades den 12 oktober för att tillsammans diskutera hur ”vi alla, oavsett var vi kommer ifrån, kan fortsätta bygga ett Sverige som är starkt tillsammans” som Stefan Löfven uttryckte det i inbjudan.

Signalerna kunde knappast misstolkas. Mer pengar till kommunerna, krafttag tillsammans och en beslutsam statsminister. Men signalerna visade sig vara röksignaler som snabbt kom att skingras med vinden.

Regeringen har nu lanserat ett förslag om ändrat ersättningssystem för mottagandet av ensamkommande barn och unga den 1 januari 2017. I förslaget sänks dygnsersättningen från 1 900 kr till 1 350 kr per barn och ung i åldern 8-17 år och från 1 900 kr till 750 kr per ung i åldern 18-20 år. Procentuellt handlar det om sänkningar på 29 procent respektive 61 procent. Det handlar alltså inte om mindre justeringar i ett system, utan om helt nya förutsättningar för kommunerna.

I promemorian (daterad 2016-06-21) med de nya förslagen står det skrivet i konsekvensanalysen (s. 48) att ”utgifterna för mottagandet av ensamkommande barn och unga kan inte tillåtas öka okontrollerat och måste också ställas i relation till andra prioriterade områden. Skattemedel ska användas på ett kostnadseffektivit sätt och omotiverat höga kostnadsökningar måste motverkas”. Det är lätt att instämma i det.

Moderaterna är givetvis för att ersättningar och kostnader för migration minskar, men det får inte ske på det sätt som nu föreslås av regeringen. Nu trampar staten på landets kommuner när man med närmast maffialiknande metoder föreslår förändringar i ersättning till kommunerna för ensamkommande barn. Med ena handen lagstiftar staten i form av riksdagen om att alla kommuner ska ta emot och att staten avgör hur många per kommun, med andra handen väljer regeringen sedan att sänka ersättningarna. I samma promemoria står det vidare att läsa att de gjorda bedömningarna ”innebär att kommunen får drivkrafter att hitta så kostnadseffektiva lösningar som möjligt” (s. 54). Det är ett cyniskt sätt att säga att staten anser att kommunerna använder för mycket pengar till att sköta det som i grunden är en statlig angelägenhet.

För att integration och mottagande ska fungera krävs det en tilltro och en ömsesidig respekt. Kommunerna måste veta att förutsättningarna inte ändras i avtal som ingåtts med staten. Denna tilltro är grundläggande och bör vara en naturlig utgångspunkt för vilken regering som helst. I alla fall för en regering som vill att landet ska vara funktionellt, för utan Sveriges 290 kommuner är det inte mycket i det vardagliga som fungerar.

Omställning tar tid och det måste regeringen förstå. Kommunernas avtal med familjehem och HVB-hem måste omförhandlas eller avslutas och nya platser måste skapas. De kommuner som själva byggt och driver egna HVB-hem måste anpassa dessa, det handlar såväl om anpassning av byggnaderna som anpassning av personaltätheten.

Det är helt orealistiskt att hinna genomföra dessa omställningar till årsskiftet. Vi menar att kommunerna behöver längre omställningstid och delar Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) bedömning att nytt ersättningssystem tidigast kan träda i kraft den 1 januari 2018.

Det är hisnande stora belopp för kommunerna att hantera. Som exempel kan nämnas att det för Staffanstorps kommun handlar om nästan 30 miljoner kronor för bara år 2017 och för Kävlinge kommun blir intäktsbortfallet 40 miljoner kronor. Vilket i båda kommunerna motsvarar en skattehöjning på över 50 öre per intjänad hundralapp, eller kraftfulla besparingar på annan typ av kommunal verksamhet.

För majoriteten av landets kommuner blir effekterna påtagliga, i absoluta tal kommer större kommuner att få intäktsbortfall som är betydligt större än i exempelkommunerna. Sammantaget handlar det om miljardbelopp.

Frågorna som infinner sig är om det går att lita på staten i framtiden och är det nu vi börjar skönja hur regeringen vältrar över statens kostnader på landets kommuner?

Anders Berngarn (M), Kommunstyrelsens ordf Lomma
Pia Almström (M), Kommunstyrelsens ordf Kävlinge
Kristina Bendz (M), Kommunstyr. 2:e vice ordf Ystad
Ulf Bingsgård (M), oppositionsråd Trelleborg
Johan Bolinder (M), kommunstyrelsens vice ordf Skurup
Kenneth Dådring (M), oppositionsråd Klippan
Peter Danielsson (M), kommunstyrels. ordf Helsingborg
Kerstin Gustafsson (M), ledamot kommunstyr. Båstad
Robin Holmberg (M), oppositionsråd Ängelholm
Peter Johansson (M), oppositionsråd Kristianstad
Lars Johnson (M), oppositionsråd Burlöv
Anders Johnsson (M), oppositionsråd Simrishamn
Péter Kovács (M), kommunstyrelsens ordf Höganäs
Ninnie Lindell (M), oppositionsråd Bjuv
Eva Lindholm (M), gruppledare Hörby
Stefan Lundgren (M), kommunstyrelsens ordf Sjöbo
Carl-Magnus Nilsson (M), gruppledare Osby
Patrik Ottosson (M), gruppledare Bromölla
Anna Palm (M), kommunalråd Höör
Pär Palmgren (M), oppositionsråd Hässleholm
Birgitta Persson (M), kommunalråd Landskrona
Pontus Pålsson (M), gruppledare Åstorp
Olof Röstin (M), kommunalråd Svalöv
Christian Sonesson (M), kommunstyr. ordf Staffanstorp
Patrik Ströbeck (M), kommunstyr. 1:e vice ordf Perstorp
Per-Martin Svensson (M), kommunstyrelsens 1:e vice ordf Tomelilla
Torbjörn Tegnhammar (M), oppositionsråd Malmö
Christer Wallin (M), oppositionsråd Lund
Linda Allansson Wester (M), kommunstyr. ordf Svedala
Carina Wutzler (M), kommunstyrelsens ordf Vellinge
Henrik Wöhlecke (M), kommunalråd Eslöv
Carina Zachau (M), kommunstyrelsens ordf Örkelljunga
Patric Åberg (M), kommunstyrelsens ordf Östra Göinge

Riskabelt med höjd skatt på kärnkraften (SvD 14/1)

Vinterkylan har slagit klorna i Sverige. Även i Skåne har det blivit vinter. Vårt beroende av god tillgång till ren och trygg energi visar sig tydligt när det är så här kallt. Men egentligen är det inte annorlunda under andra delar av året. Vår industri är beroende av energi året om. Det handlar om många arbetstillfällen.

En central fråga för svensk konkurrenskraft är att säkra industrins energiförsörjning. En trygg försörjning förutsätter i dagsläget kärnkraft som baskraft och vattenkraft som både bas- och reglerkraft.

Den rödgröna regeringen har nu höjt effektskatten på svensk kärnkraft. Detta har fått till följd att statliga Vattenfall allvarligt funderar på att avbryta sitt investeringsprogram i de svenska kärnkraftverken och därmed planera för en förtida avveckling av minst fyra av de tio reaktorerna. Inom en femårsperiod kan samtliga reaktorer vara hotade. En sådan avveckling skulle innebära att vi kommer att öka förbrukningen och importen av el som är producerad med olja och kol, samt innebära en stor risk för elbrist. Det kommer även att driva energipriset i Sverige uppåt, vilket kraftigt riskerar många arbetstillfällen i Sverige. För att säkerställa en trygg försörjning av kärnkraft bör därför effektskatten sänkas och dess utformning ses över. I Moderaternas budgetmotion i höstas föreslogs en sänkning av effektskatten med 250 miljoner kronor, samt att en översyn av dess utformning görs.

En annan viktig konkurrensnackdel inom landet är den indelning i elområden som gjordes 2011. Efter att Barsebäcksverken stängts 1999 och 2005 uppstod ett stort elunderskott i Sydsverige då överföringskapaciteten från Norrland var otillräcklig. Det ledde till att Sverige för att inte få elbrist inom landet ibland begränsade exporten av el.
De socialdemokratiska regeringar som drev igenom stängningen av Barsebäck bär ett tungt ansvar för att inte ha tagit de följdbeslut som var nödvändiga. Man borde ha investerat i mer överföringskapacitet och ny elproduktion.

2010 krävde EU-kommissionen att Sverige skulle hantera överföringsbegränsningen till Danmark. Sverige delades då in i fyra elområden. Skåne tillhör område 4. Det innebär att vi betalar ett högre elpris jämfört med övriga delar av landet. Skillnaden varierar och under 2015 har justeringen i elområde 4 varit allt mellan några öre till över fem kronor per kWh. Således är det sydsvenska elkonsumenter som med högre elpriser betalar för stängningen av Barsebäck, en stängning som skåningarna inte har beslutat om.

Om vi ska fortsätta vara en industrination i framkant kan vi inte gå åt fel håll i energi- och klimatfrågan. Sverige ökade förra året effekten i kärnkraftverken med 175 MW. Globalt byggs det nytt. Under 2015 togs tio nya kärnkraftverk i drift runt om i världen, ytterligare 67 reaktorer är under byggnation. Världens tillväxtländer satsar på ren och säker kärnkraft för att minska användningen av kol.

Sverige behöver en regering som inte går åt motsatt håll jämfört med omvärlden. För Skånes och skånska företags skull borde Sverige utveckla kärnkraften i stället för att avveckla den i förtid. Sverige kan bättre!

Henrik Wöhlecke, Eslöv
Linda Allansson Wester, Svedala
Pia Almström, Kävlinge
Anders Berngarn, Lomma
Ulf Bingsgård, Trelleborg
Johan Bolinder, Skurup
Peter Danielsson, Helsingborg
Kenneth Dådring, Klippan
Kerstin Gustafsson, Båstad
Robin Holmberg, Ängelholm
Peter Johansson, Kristianstad
Lars Johnson, Burlöv
Anders Johnsson, Simrishamn
Pontus Lindberg, Region Skåne
Ninnie Lindell, Bjuv
Stefan Lundgren, Sjöbo
Anna Palm, Höör
Pär Palmgren, Hässleholm
Birgitta Persson, Landskrona
Carl Johan Sonesson, Region Skåne
Christian Sonesson, Staffanstorp
Patrik Ströbeck, Perstorp
Torbjörn Tegnhammar, Malmö
Olof Röstin, Svalöv
Christer Wallin, Lund
Carina Wutzler, Vellinge
Carina Zachau, Örkelljunga