Ängelholm förtjänar bättre än politiskt kaos (KvP 21/1)

I grunden handlar politik på kommunal nivå om att genom ansvarstagande och politiska förslag skapa en bättre plats att bo eller verka på för kommuninvånarna och de lokala företagen. Den som följt de senaste månadernas politiska turer i Ängelholms kommun ställer sig nog den högst berättigade frågan om det är med denna inriktning kommunens förtroendevalda arbetar?

Den som lyssnade till torsdagens extrainsatta fullmäktigemöte vet med säkerhet att svaret på frågan för en del ledamöter är nej.

Från min horisont som oppositionsledare ser jag tyvärr att politiken i Ängelholm under den här mandatperioden reducerats till att handla mer om politiskt spel, prestigefyllda poster, makt och det egna egot än om ansvarstagande och politiskt innehåll. Det har lett till en situation där hela det politiska systemet tappar förtroende. Det slår mot alla – även mot oss som vill att kommunen ska slå in på en annan väg.

För att förstå varför läget är som det är i Ängelholms kommun måste man söka svaret med början i efterdyningarna av valet 2014. Moderaterna gjorde ett dåligt val och ängelholmarna sände oss tydlig läxa. Socialdemokraterna såg samtidigt efter mångårig opposition chansen att ta över styret av kommunen. För att uppnå detta byggde de ett bräckligt samarbete med det lokala Engelholmspartiet (EP) och ytterligare två partier.

Ganska snart blev det uppenbart att samarbetet bara existerade på det papper där de åtråvärda ordförandeposterna fördelades. Under 2015 biföll fullmäktige ett borgerligt politiskt inriktningsdokument för mandatperioden. Under 2016 lämnade en av grundarna EP och blev politisk vilde, men fortsatte som viceordförande i fullmäktige. Mandatperioden har därefter avlöpt med mer sönderfall, fler avhopp och sverigerekord i antalet politiska vildar i fullmäktige.

Hösten 2017 kulminerade den politiska röran och splittringen mellan S och EP i att Alliansens budget vann fullmäktiges stöd. Strax därefter hoppade Engelholmspartiets ledare efter hot om uteslutning av partiet och fortsatte uppdraget som kommunalråd som politisk vilde. Splittringen inom EP var total och fler avhopp följde.

I början av december stod således Socialdemokraterna ensamma utan vare sig politik, samarbetspartners eller egen budget. För oss i oppositionen var gränsen nådd. Vi kunde inte längre passivt se på när kommunens politiska ledning kollapsade. Från Alliansens sida sträckte vi ut en hand till Miljöpartiet och tillsammans enades vi snabbt om en avsiktsförklaring undertecknad av 25 fullmäktigeledamöter för att få till stånd ett annat styre i Ängelholms kommun. Vi uppmanade samtidigt S att ta konsekvenserna av situationen och avgå, men de valde istället att klamra sig fast vid sina poster.

I torsdags höll så kommunfullmäktige extra sammanträde där frågan om majoritetsväxling slutgiltigt skulle avgöras. På förhand såg det ut som att så också skulle ske då bifall till majoritetsväxling hade överlägset störst stöd bland ledamöterna samtidigt som Sverigedemokraterna som brukligt avstått under behandlingen i kommunstyrelsen.

När klubban fallit stod det dock klart att Socialdemokraterna klarat sig kvar vid makten efter att Sverigedemokraterna svängt och tagit aktiv ställning för fortsatt S-styre. I Ängelholms kommun styr nu alltså Socialdemokraterna på nåder av Sverigedemokraterna.

Detta om något borde få ett par ögonbryn att höjas i förvåning. Socialdemokraterna som lovat att aldrig samarbeta eller göra sig beroende av SD innehar nu kommunalrådsposten då just detta hänt. Antingen saknar S i Ängelholm totalt insikt för hur det ser ut eller så saknar de helt enkelt skrupler – makten framför allt.

Oredan och de politiska vildarna på ledande poster kvarstår nu fram till valet i höst. För oss i Alliansen fortsätter oppositionsarbetet. För vår del handlade önskan om majoritetsskifte aldrig om posterna eller makten i sig utan om att visa att det finns en annan väg framåt för Ängelholms kommun byggd på samarbete, politiskt innehåll och ansvarstagande. Vårt erbjudande står fast, Ängelholms kommun förtjänar bättre.

Robin Holmberg (M)
Oppositionsråd, Ängelholms kommun

Kommentar om det politiska läget i Ängelholms kommun

De senaste dagarna har det onekligen stormat rejält i Ängelholmspolitiken.

Jag har själv avhållit mig från att kommentera situationen för att inte mer än nödvändigt spä på det politikerförakt som med största sannolikhet följer i spåren av det politiska kaos som kulminerat i Ängelholm under veckan.

Vad är det då som har hänt? Den styrande koalitionen i Ängelholms kommun har under veckan rasat samman. Engelholmspartiet har i det närmaste utraderats som politisk kraft. Deras kommunalråd och grundare är politisk vilde och företräder numer enbart sig själv. Flera ledande EP-företrädare har hoppat av.

Vad innebär detta för möjligheterna att styra Ängelholms kommun? Läget är givetvis extremt allvarligt. Från att Socialdemokraterna tillsammans med sina koalitionspartier vid mandatperiodens början kontrollerade 26 mandat i fullmäktige kan de nu enbart räkna in 15 egna mandat som sitt regeringsunderlag.

Ängelholms kommun behöver inte mer av sönderfall och politisk oreda. Det slår mot oss alla och riskerar lämna fältet fritt för ytterlighetspartier.

Ängelholm behöver ansvarstagande och stabilitet. Jag anser att Socialdemokraterna i Ängelholm behöver ta konsekvenserna av att deras samarbete med Engelholmspartiet rasat samman, att deras budget fallit och att de nu saknar stöd i kommunfullmäktige för att fortsätta styra. De bör avgå.

Jag är i kraft av oppositionsledare naturligtvis redo att pröva förutsättningarna för ett annat styre. Alliansen, som kontrollerar 22 mandat i fullmäktige, utgör en bra grund att bygga en bredare koalition av ansvarstagande på. Ängelholms väljare förtjänar bättre än vad deras politiker klarat av att visa den senaste veckan.

En giljotin på företagsamheten i Sverige

Den så kallade 3:12-utredningen har lämnat sitt betänkande till regeringen. Förslagen från utredningen innebär skatteskärpningar på närmare 5 miljarder kronor, frågan är nu vad som kommer att hända om drivkrafterna för småföretagande slås undan med höjda priser för konsumenterna och otrygghet för landets småföretagare som följd.

I många skånska kommuner utgör småföretagen en stor andel av näringslivet, en del förblir små medan andra utvecklas till större globala företag med 10 000-tals anställda. Bland våra nyanlända medborgare märks ett stort intresse för att driva egna företag, något som gynnar integrationen. Det är av största vikt för kommunernas och deras medborgares framtid att detta kan fortsätta. Om ändringarna av 3:12 reglerna införs kommer en straffbeskattning påverka alla de småföretagare som med hårt arbete utvecklar sina företag och därmed också våra kommuner. Vi moderater i de skånska kommunerna har lyssnat och kommer göra allt vad vi kan för att inte reglerna ska införas.

Sverige har cirka 290 000 små företag som anställer över 800 000 människor. Att starta och driva ett företag gör de flesta för att förverkliga en idé som man länge gått och burit på. Att arbeta som småföretagare medför mycket glädje men också oerhört stort ansvar för sig själv och den egna familjen. Så länge man är frisk och har många kunder är det en trivsam situation men innan man når dit är det många som arbetar långt mer än 40 timmar per vecka, tar ut lite lön om ens någon och inte sällan arbetar när man är sjuk. För till skillnad från att vara statligt anställd, där det finns vikarier och man saknar kunder som kräver leverans eller potentiella kunder som måste bearbetas, har småföretagaren alla dessa utmaningar att hantera. Belöningen för detta risktagande heter i bästa fall utdelning och om det går riktigt bra kan utdelning ges av halva lönekostnaden med 20 procents beskattning, vilket enbart ett fåtal företagare kan dra nytta av. Med de föreslagna nya reglerna kommer över 66 000 småföretagare att kraftigt drabbas av den försämrade förenklingsregeln vilket ger dem en minskad utdelning då möjligheten till detta sjunker med 40 procent.

Översynen av 3:12 reglerna har ett tydligt direktiv – att öka skattetrycket och detta har utredningen lyckats med då skattetrycket förväntas öka med 5 miljarder kronor om året om regeländringarna går igenom. Det som helt har förbisetts är att drivkraften för att vara småföretagare helt raderas ut. Riskerna med att driva ett litet företag med ojämna intäkter, inga vikarier vid sjukdom eller kundfakturor som inte betalas står inte i paritet med de förslag som utredningen lagt fram. Utredningen som omfattar över 500 sidor har så många komplexa beräkningar att varje småföretagare måste anlita skattekonsulter för att planera sin ekonomi så de kan överleva i framtiden. Att jämföra en småföretagare med en vanlig löneanställning visar hur lite förståelse regeringen har för vad som krävs för att skapa arbeten och välstånd i Sverige.

Det är inte bara småföretagarna som drabbas av förändringarna av 3:12 reglerna. De flesta människor handlar tjänster och varor av småföretag idag och gör det för att priserna är överkomliga. Om de nya reglerna får genomslag finns det två alternativ för småföretagaren. Antingen accepterar småföretagaren en real lönesänkning om 5 till

8 000 kr/mån och chans till vinstutdelningar i framtiden eller så är småföretagaren tvungen att kraftigt höja sina priser vilket medför färre kunder och till sist en nedmontering av företaget eller så kommer priserna gå upp på allt ifrån bröd och smör till städtjänster och kvalificerade konsulttjänster. I praktiken kommer regelförändringarna medföra en skärpning av lönekravet för många företagare, i värsta fall från 47 000 kr/mån till 74 000 kr/mån vilket är helt verklighetsfrämmande i många branscher och regioner.

Moderaterna värnar om människans frihet och om att människor ska stimuleras att starta och driva företag där nästan en miljon människor får ett ordentligt arbete. Alla svenskar kan inte arbeta i de stora företagen som inte påverkas av de nya regelförändringarna eller vara en statligt anställd tjänsteman som ersätts med vikarier om man skulle bli sjukskriven.

Sverige är på väg in i en framtid där drivkraft, risktagande och eventuell belöning i form av utdelning inte accepteras – Jantelagen har alltså slagit sina järnklor än hårdare i Sverige. Det är en mycket farlig väg nu när storbolagen lägger ner sina fabriker och flyttar verksamheten utomlands. Sverige behöver både storföretagen men även alla de småföretag som en gång i framtiden kan bli ett storföretag. Förslaget kommer innebära kortsiktigt klirr i kassan för staten men på sikt kommer istället minskat företagande hämma utveckling och innovation i Sverige och medföra minskad tillväxt. När Sverige behöver en politik för bättre näringslivsklimat agerar regeringen precis tvärtom.

Péter Kovács (M), kommunstyrelsens ordförande, Höganäs
Christian Sonesson (M), kommunstyrelsens ordförande, Staffanstorp
Ninnie Lindell (M), oppositionsråd, Bjuv

Anna Palm (M), kommunalråd, Höör
Mikael Rubin (M), oppositionsråd, Trelleborg
Olof Röstin (M), kommunalråd, Svalöv

Kenneth Dådring (M), oppositionsråd, Klippan
Carina Wutzler (M), kommunstyrelsens ordförande, Vellinge
Henrik Wöhlecke (M), kommunalråd, Eslöv

Pär Palmgren (M), oppositionsråd, Hässleholm
Lars Johnsson (M), oppositionsråd, Burlöv
Anders Johnsson (M), oppositionsråd, Simrishamn

Per-Martin Svensson (M), vice ordf. kommunstyrelsen, Tomelilla
Christer Wallin (M) oppositionsråd, Lund
Pia Almström (M), kommunstyrelsens ordförande, Kävlinge

Patrik Ottosson (M), gruppledare, Bromölla
Birgitta Persson (M), vice ordf. kommunstyrelsen , Landskrona
Robin Holmberg (M), oppositionsråd, Ängelholm

Carina Zachau (M), kommunstyrelsens ordförande, Örkelljunga
Patrik Ströbeck (M), vice ordf. kommunstyrelsen, Perstorp
Pontus Lindberg (M), regionråd Region Skåne

Peter Danielsson (M), kommunstyrelsens ordförande, Helsingborg
Stefan Lundgren (M) , kommunstyrelsens ordförande, Sjöbo
Eva Lindholm (M), gruppledare, Hörby

Torbjörn Tegnhammar (M), oppositionsledare, Malmö
Carl-Magnus Nilsson (M), gruppledare, Osby
Johan Bolinder (M), oppositionsråd, Skurup

Anders Berngarn (M), kommunstyrelsens ordförande, Lomma
Peter Johansson (M), oppositionsråd, Kristianstad
Pontus Pålsson (M), gruppledare, Åstorp

Linda Allansson Wester (M), kommunstyrelsens ordförande, Svedala
Carl Johan Sonesson (M), oppositionsledare, Region Skåne
Kristina Bendz (M), oppositionsråd, Ystad

Patric Åberg (M), kommunstyrelsens ordförande, Östra Göinge
Christer de la Motte (M), gruppledare, Båstad

Helt orealistiskt att hinna omställningen till årsskiftet

Vi minns nog alla sommaren och hösten för ett år sedan. Enorma mängder av människor vandrade genom Europa för att söka asyl, främsta länder för deras mål var Tyskland och Sverige. Enligt statsminister Stefan Löfven skulle Sverige ta sitt ansvar och tillsammans skulle Sverige klara detta.

Sammantaget sökte 35 369 ensamkommande barn och unga asyl i Sverige år 2015. Det kan jämföras med år 2014 då drygt 7 000 ensamkommande barn och unga sökte asyl, vilket också var en historiskt mycket hög siffra. Ser man tillbaka cirka ett decennium låg de årliga siffrorna kring 400-500 ensamkommande barn per år. Efter hand insåg även regeringen att volymerna blev hanterbara.

Kommuner pressades från olika håll och kanter och det nyanserade debattklimatet saknades. Ställde man inte upp så pekades kommunen, partiet eller den enskilda företrädaren ut av media eller av regeringsföreträdare. Flyktingkrisen jämfördes med löjliga argument som att konsumtionen till jul var större än kostnaderna för flyktingmottagandet och det handlade egentligen bara om två pizzor, ett Netflixabonnemang och en Fanta per person.

Otaliga gånger har företrädare för regeringen och statens verk stått vid journalisters mikrofoner och krävt att samtliga kommuner ska ta ”sitt ansvar” och att staten står för kostnaderna. Skepsisen har varit stor i många kommuner. En del kommuner har brottats med bostadsbrist, andra med brist på vettig sysselsättning och några kommuner har tagit emot så pass många flyktingar att det både saknats lärare och skolor. Gång på gång har staten garanterat kommunerna att så länge kommunerna bara ställer upp med det praktiska så står staten för kostnaderna.

För ganska precis ett år sedan utlovande migrationsminister Morgan Johansson (S) ett resurstillskott till de kommuner som tar emot ensamkommande flyktingbarn. I en artikel i Aftonbladet den 20 augusti förra året citeras han: ”Vi viker mer pengar till de kommuner som tar emot många asylsökande och flyktingar. De får ett rejält resurstillskott 2016. Det är en del av budgetförhandlingen som jag är mycket nöjd med.”

En månad senare bjöd statsministern in olika samhällsaktörer till ”Sverige tillsammans”, Kommuner, företag, aktörer från civilsamhället, fackliga organisationer, forskare med flera, träffades den 12 oktober för att tillsammans diskutera hur ”vi alla, oavsett var vi kommer ifrån, kan fortsätta bygga ett Sverige som är starkt tillsammans” som Stefan Löfven uttryckte det i inbjudan.

Signalerna kunde knappast misstolkas. Mer pengar till kommunerna, krafttag tillsammans och en beslutsam statsminister. Men signalerna visade sig vara röksignaler som snabbt kom att skingras med vinden.

Regeringen har nu lanserat ett förslag om ändrat ersättningssystem för mottagandet av ensamkommande barn och unga den 1 januari 2017. I förslaget sänks dygnsersättningen från 1 900 kr till 1 350 kr per barn och ung i åldern 8-17 år och från 1 900 kr till 750 kr per ung i åldern 18-20 år. Procentuellt handlar det om sänkningar på 29 procent respektive 61 procent. Det handlar alltså inte om mindre justeringar i ett system, utan om helt nya förutsättningar för kommunerna.

I promemorian (daterad 2016-06-21) med de nya förslagen står det skrivet i konsekvensanalysen (s. 48) att ”utgifterna för mottagandet av ensamkommande barn och unga kan inte tillåtas öka okontrollerat och måste också ställas i relation till andra prioriterade områden. Skattemedel ska användas på ett kostnadseffektivit sätt och omotiverat höga kostnadsökningar måste motverkas”. Det är lätt att instämma i det.

Moderaterna är givetvis för att ersättningar och kostnader för migration minskar, men det får inte ske på det sätt som nu föreslås av regeringen. Nu trampar staten på landets kommuner när man med närmast maffialiknande metoder föreslår förändringar i ersättning till kommunerna för ensamkommande barn. Med ena handen lagstiftar staten i form av riksdagen om att alla kommuner ska ta emot och att staten avgör hur många per kommun, med andra handen väljer regeringen sedan att sänka ersättningarna. I samma promemoria står det vidare att läsa att de gjorda bedömningarna ”innebär att kommunen får drivkrafter att hitta så kostnadseffektiva lösningar som möjligt” (s. 54). Det är ett cyniskt sätt att säga att staten anser att kommunerna använder för mycket pengar till att sköta det som i grunden är en statlig angelägenhet.

För att integration och mottagande ska fungera krävs det en tilltro och en ömsesidig respekt. Kommunerna måste veta att förutsättningarna inte ändras i avtal som ingåtts med staten. Denna tilltro är grundläggande och bör vara en naturlig utgångspunkt för vilken regering som helst. I alla fall för en regering som vill att landet ska vara funktionellt, för utan Sveriges 290 kommuner är det inte mycket i det vardagliga som fungerar.

Omställning tar tid och det måste regeringen förstå. Kommunernas avtal med familjehem och HVB-hem måste omförhandlas eller avslutas och nya platser måste skapas. De kommuner som själva byggt och driver egna HVB-hem måste anpassa dessa, det handlar såväl om anpassning av byggnaderna som anpassning av personaltätheten.

Det är helt orealistiskt att hinna genomföra dessa omställningar till årsskiftet. Vi menar att kommunerna behöver längre omställningstid och delar Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) bedömning att nytt ersättningssystem tidigast kan träda i kraft den 1 januari 2018.

Det är hisnande stora belopp för kommunerna att hantera. Som exempel kan nämnas att det för Staffanstorps kommun handlar om nästan 30 miljoner kronor för bara år 2017 och för Kävlinge kommun blir intäktsbortfallet 40 miljoner kronor. Vilket i båda kommunerna motsvarar en skattehöjning på över 50 öre per intjänad hundralapp, eller kraftfulla besparingar på annan typ av kommunal verksamhet.

För majoriteten av landets kommuner blir effekterna påtagliga, i absoluta tal kommer större kommuner att få intäktsbortfall som är betydligt större än i exempelkommunerna. Sammantaget handlar det om miljardbelopp.

Frågorna som infinner sig är om det går att lita på staten i framtiden och är det nu vi börjar skönja hur regeringen vältrar över statens kostnader på landets kommuner?

Anders Berngarn (M), Kommunstyrelsens ordf Lomma
Pia Almström (M), Kommunstyrelsens ordf Kävlinge
Kristina Bendz (M), Kommunstyr. 2:e vice ordf Ystad
Ulf Bingsgård (M), oppositionsråd Trelleborg
Johan Bolinder (M), kommunstyrelsens vice ordf Skurup
Kenneth Dådring (M), oppositionsråd Klippan
Peter Danielsson (M), kommunstyrels. ordf Helsingborg
Kerstin Gustafsson (M), ledamot kommunstyr. Båstad
Robin Holmberg (M), oppositionsråd Ängelholm
Peter Johansson (M), oppositionsråd Kristianstad
Lars Johnson (M), oppositionsråd Burlöv
Anders Johnsson (M), oppositionsråd Simrishamn
Péter Kovács (M), kommunstyrelsens ordf Höganäs
Ninnie Lindell (M), oppositionsråd Bjuv
Eva Lindholm (M), gruppledare Hörby
Stefan Lundgren (M), kommunstyrelsens ordf Sjöbo
Carl-Magnus Nilsson (M), gruppledare Osby
Patrik Ottosson (M), gruppledare Bromölla
Anna Palm (M), kommunalråd Höör
Pär Palmgren (M), oppositionsråd Hässleholm
Birgitta Persson (M), kommunalråd Landskrona
Pontus Pålsson (M), gruppledare Åstorp
Olof Röstin (M), kommunalråd Svalöv
Christian Sonesson (M), kommunstyr. ordf Staffanstorp
Patrik Ströbeck (M), kommunstyr. 1:e vice ordf Perstorp
Per-Martin Svensson (M), kommunstyrelsens 1:e vice ordf Tomelilla
Torbjörn Tegnhammar (M), oppositionsråd Malmö
Christer Wallin (M), oppositionsråd Lund
Linda Allansson Wester (M), kommunstyr. ordf Svedala
Carina Wutzler (M), kommunstyrelsens ordf Vellinge
Henrik Wöhlecke (M), kommunalråd Eslöv
Carina Zachau (M), kommunstyrelsens ordf Örkelljunga
Patric Åberg (M), kommunstyrelsens ordf Östra Göinge

Ta sjukvården in i framtiden (Norra Skåne 13/5)

I går beslutade regionstyrelsen i Region Skåne om att anta en e-hälsostrategi för att ta sjukvården i Skåne in i framtiden.

Sjukvården i Region Skåne ska styras och utföras med patienten i fokus. Därför måste också utgångspunkten för all e-hälsoutveckling vara en personcentrerad vård med fokus på nyttan för patienten. Det är också viktigt att det finns möjligheter för verksamheter att gå före och testa nya idéer, så att nya lösningar inte försenas på grund av överdriven byråkrati.

Flera inslag av e-hälsa har många skåningar redan tagit del av. Att använda aktivitetsarmband eller att läsa sin journal på nätet är två exempel på hur tekniken hjälper oss att hålla koll på vår hälsa. Men det kan vara så mycket mer, och det kan i grunden förändra hur vi får sjukvård framöver. Snabbare, flexiblare, och till lägre kostnad för skattebetalarna vilket i sin tur innebär att vi kan ta hand om fler patienter.

Moderaterna och våra kollegor i Alliansen har länge agerat för att införa en modernare sjukvård där internet och nya innovationer utnyttjas bättre.

I sjukvårdsnämnden för Skånes universitetssjukvård har vi till exempel lagt fram förslag om att distansuppföljning av pacemakers ska ske i stor skala. Pacemakern kan själv signalera när batteriet börjar ta slut och kan dessutom upptäcka hjärtrytmrubbningar som patienten inte själv märkt. Patienten kan känna sig trygg och behöver mycket färre kontrollbesök på sjukhuset.

Patienter med diabetes utbildas sedan länge så att de kan ta ett stort ansvar för hanteringen av sin sjukdom. Nu vill vi gå vidare till andra typer av kroniska sjukdomar som KOL och hjärtsvikt så att även dessa patienter kan känna att de har kontroll över sin egen sjukdom. Det kräver förstås lätthanterad teknisk utrustning men framför allt handlar det om ett ändrat arbetssätt med större patientinflytande.

Samtidigt som vi förbättrar de tekniska möjligheterna för skånsk sjukvård att moderniseras så behöver vi bli bättre på att ta till oss och sprida de organisatoriska förbättringar som finns på olika håll.

Ett exempel är Hälsostaden Ängelholm, som Alliansen startade som ett treårigt projekt för två och ett halvt år sedan. Inom Hälsostaden har flera stora förbättringar gjorts för bland annat kroniker och de mest sjuka, genom till exempel mobila akutteam och närsjukvårdsteam. De vänder sig främst till äldre sköra eller multisjuka patienter som är i behov av akuta punktinsatser i hemmet. Då kan personal ge en snabbare bedömning i samband med akut sjukdom och undvika onödiga inskrivningar på sjukhuset.

För att få bukt med vårdplatsproblematiken har också en kommunal korttidsavdelning införts, för att rehabilitera patienter som skrivits ut från slutenvården på Ängelholms sjukhus. Därifrån ordnas vårdplanering så att patienten får en trygg miljö i en vanlig hemmiljö eller på särskilt boende.

När projektet Hälsostaden nu går mot sitt slut är det avgörande att de goda erfarenheter som dragits inte glöms bort, precis som det är av yttersta vikt att teknik inom sjukvården inte blir ett hinder på grund av ökad administration.

Stefan Lamme (M)
Andre vice ordförande i beredningen för framtidens sjukvård, Region Skåne

Robin Holmberg (M)
Andre vice ordförande i kommunstyrelsen, Ängelholm

Undergången måste stoppas (NST 9/3)

Socialdemokraterna och Engelholmspartiet vill bygga en ”supertunnel” under spåren på stationsområdet i Ängelholm. Totalkostnaden beräknas, med stor osäkerhet, till 105 miljoner kronor. Av detta får kommunen stå för 82 miljoner kronor.

Diskussionen om hur vi ska ta oss förbi spåren i framtiden kommer av Trafikverkets utbyggnad av dubbelspår på hela Västkustbanan. I samband med detta ska den otrygga bompassagen på Ängelholms station byggas bort. Trafikverket bekostar en spårövergång till en fastställd kostnad om 23 miljoner kronor, liknande de på stationerna i Barkåkra och Förslöv.
Kommunen har i detta läge utrett möjliga alternativ till standardlösningen. När stationsområdet nu ska utvecklas är det viktigt att järnvägens utbyggnad passar in i den miljö och den nya stadsbild vi vill skapa.

Treklövern har efter noga övervägande fastnat för en snedställd spårövergång till en kommunal merkostnad om tre miljoner kronor med utsikt mot staden och mot Kronoskogen.
Vi ser detta som det mest attraktiva, mest kostnadseffektiva och tryggaste alternativet. Samtidigt bidrar det med stadsmässighet och markerar för resenärer att de kommit fram till vår stad. Att befintlig infrastruktur – Järnvägstunneln till Järnvägsmuseet och Kronoskogen – dessutom behålls och förbättras är positiva bieffekter.

Mot detta förslag står S och EP:s huvudlösa förslag om en supertunnel. I en värld där resurserna är obegränsade hade kanske detta alternativ kunnat övervägas. Treklövern ser dock att det finns många andra behov i vår kommun som är långt mer angelägna. Vi vet exempelvis att kommunen kommer att behöva renovera biblioteket, bygga förskolor, renovera Stadshuset och göra insatser för att skydda stränderna. Dessutom finns önskemål om en renoverad Parkskola, scener och lokaler för kulturen och mycket mer. Treklövern anser helt enkelt att en supertunnel för 82 kommunala miljoner är fel prioritering.

Vi utgår därför från att S tar förnuftet till fånga och stoppar sin undergång.

Robin Holmberg (M)
oppositionsråd

Liss Böcker Sellgren (C)
gruppledare

Lennart Engström (KD)
gruppledare

Dags att vakna – kommunerna behöver stöd (29/2)

Gudrun, Per, Sven, Egon, Gorm. Vid varje storm skadas Ängelholms mark och stränder med resultat att människors hem, företagens verksamheter och kommunens turism hotas. Samtidigt står kommunen utan nationellt stöd och möter en länsstyrelse som inte visar förståelse för de allvarliga utmaningar Ängelholm och andra kustkommuner står inför. Vi har därför bjudit in landsbygdsminister Sven-Erik Bucht för att uppmana regeringen att stödja kommunerna i arbetet med att bevara Sveriges stränder, både på kort och lång sikt.

Ängelholm, med Skånes längsta sandstrand, har de senaste åren drabbats hårt av stormskador. Stormarna Gorm och Egon bjöd på vindar på 30 sekundmeter och förhöjda vattennivåer med 2,5 meter. Detta innebar översvämningar och skador på stranden samt i anslutning till Rönneå. Skadorna kunde dock varit betydligt värre. Det som räddade Ängelholm från värre konsekvenser är sanddynorna, ofta i folkmun kallade klitter. Likt en mur hindrar de havet från att tränga längre upp på land under stormarna. Men varje storm gröper sakta ur klitterna. Totalt dränerade Gorm och Egon Ängelholms stränder i Skälderviken på sand motsvarande drygt 1 300 lastbilar. Sand som spolades rakt ut i havet.

De senaste femton åren har kommunen lagt ner mer än 13 miljoner kronor på förebyggande åtgärder och reperation av stränderna och närliggande riskområden. En lång skyddsvall har byggts och två gånger under de senaste åren har kommunen återfört sand från havet till klitterna för att de ska kunna stå emot kommande stormar, något länsstyrelsen godkänt. Men nu vill länsstyrelsen inte längre ta beslut. Motiveringen är att de inte ser sandåterföring som en långsiktigt hållbar lösning och hänvisar oss att söka tillstånd hos en nationell instans med lång ansökningsprocess och handläggningstid. Att sandåterföring är en kortsiktig lösning och att det också behövs långsiktiga lösningar är alla överens om. Ängelholms kommun har tagit fram en strategi som ska säkerställa att stränderna och klitterna skyddas och bevaras inför framtiden. Strategin bygger på expertkunskap från forskare och erfarenheter från Sverige och andra länder. Strategin fastslår att det krävs akuta åtgärder blandat med långsiktiga förebyggande åtgärder, något som länsstyrelsen inte visar förståelse för då de enbart vill se långsiktiga.

Oberoende konsulter har beräknat att cirka 100 bostäder hade översvämmats i stormen Sven 2013 om klitterna inte hindrat havet från att bryta igenom. Hur ska Ängelholms kommun kunna förhindra att detta sker när 2016 års stormar slår till om vi inte får återuppbygga klitterna nu? Länsstyrelsen måste våga ta beslut när akuta problem uppstår. De måste visa förståelse för regionala behov, så som det formuleras i deras uppdrag.

Trots att flera kommuner i Sverige står inför samma problematik, saknas det en nationell samordning och strategi. Ängelholms kommun arbetar hårt för att finna lösningar där vi skyddar strand, natur, bostäder och turism. Vi gav länsstyrelsen god möjlighet att skapa sig en förståelse för Ängelholms behov och förutsättningar när vi bjöd in dem och presenterade problematiken våren 2015. Någon sådan förståelse har dock inte visats. Det är hög tid för staten och dess förlängda arm, länsstyrelsen, att stödja både Ängelholm och andra kustkommuner i det viktiga arbetet att skydda och bevara våra viktiga stränder, både på kort och lång sikt. I Ängelholm är läget akut!

Lars Nyander (S)
kommunstyrelsens ordförande Ängelholm

Stig Andersson (EP)
1:e vice ordförande kommunstyrelsen Ängelholm

Robin Holmberg (M)
2:e vice ordförande kommunstyrelsen Ängelholm

Låt kommunerna ta ansvaret för soporna (SvD 15/2)

Redan 2014 beslutade den förra rege­ringen om ambitiösa mål för åter­vinningen i Sverige. Det är knappast möjligt att leva upp till dessa mål utan att kommunerna tar över huvud­mannaskapet för insamlingen av återvinning. Också den sittande regeringen har aviserat höga ambitioner på miljöområdet. Ska vi nå dessa är det dags att modernisera dagens förlegade åter­vinningssystem.

Frågan om rollfördelningen kring förpackningsinsamlingen har utretts många gånger de senaste tjugo åren. Redan det är ett bevis för att något inte står rätt till. Det konstaterade också den senaste avfalls­utredningen som tillsattes av förra regeringen. Också den nuvarande regeringen har, återigen, lyft frågan på bordet.

I dag är ansvaret delat: kommunerna ansvarar för insamling och återvinning av hushållsavfall, med undantag för tidningar och förpackningar, där producenterna har ansvar för insamling och återvinning. Detta producentansvar har fått utstå hård kritik ­sedan det infördes 1994. Att ha två huvudmän som ansvarar för insamlingen från samma hushåll är irratio­nellt, med tanke på både miljö och ekonomi. Med kommunen som huvudman för insamlingen kan transporter samordnas och servicen till medborgarna öka utifrån de olika förutsättningar som råder runtom i landet.

Kommunen är också den naturliga parten för att kommunicera med medborgarna om hur avfallet kan minska och återvinningen öka, och vi kan ­använda till exempel planverktyg, föreskrifter och avgifter som styrmedel. Producenterna har helt ­enkelt inte tillgång till samma breda arsenal av verktyg för att nå miljömålen.

Regeringen har nu föreslagit att insamlingsansvaret ska flyttas från producenterna, alltså näringslivet, till kommunerna, men att producenterna behåller ansvaret för att det som samlas in kan återvinnas till nya produkter. Det är en logisk och praktisk roll­fördelning som tar tillvara båda sidors styrkor.

Somliga menar att det nu blir en ”kommunalisering” nästan i meningen att privat verksamhet ­skulle komma att konfiskeras. Det är fel. Dagens producent­ansvar är ingen ”fri marknad”. I dagens system har staten gett producenterna ensamrätt att ta hand om förpacknings- och tidningsavfall. Det som händer nu är att staten ändrar inriktning på denna ensamrätt.

Andra menar att producenterna blir upplåsta ekonomiskt till en enda motpart, kommunerna, vilket skulle leda till en kostnadsexplosion. Det är också fel. Vi har svårt att tro att näringslivets aktörer, producenterna, inte har förmåga att få gehör för helt rimliga krav på att den ekonomiska ersättningen till kommunerna ska vara både försvarbar och förutsägbar. Dessutom kommer kommunerna, här som i ­andra sammanhang, i allt väsentligt att använda sig av privata utförare för själva insamlingen. Det innebär en konkurrensutsättning med offentlig insyn.

Slutligen oroar sig producenterna för att kommunerna inte ska mäkta med, eller kanske inte ens vilja, nå de nya återvinningsmålen. Det är en obefogad oro. Kommunerna har under lång tid drivit frågan om en annan rollfördelning just för att kunna öka åter­vinningen. Många kommuner har redan själva tagit initiativ till bättre insamling i den egna kommunen, vilket visat sig vara ett vinnande koncept.

Många länder ute i Europa har kommit längre än Sverige när det gäller återvinning. Där är rollfördelningen ordnad på det sätt som regeringen nu föreslår i Sverige – i själva verket är Sverige snart unikt med att vidmakthålla den förlegade ordningen med två huvudmän. Det är nu hög tid att gå till handling och modernisera systemet.

Med kommunerna som ansvariga för insamling av förpackningar och tidningar och producenterna som ansvariga för återvinningen kan vi göra det lätt för människor att göra rätt och därmed nå miljö­målen.

Lorents Burman (S), kommunstyrelsens ord­förande Skellefteå
Peter Danielsson (M), kommun­styrelsens ordförande, Helsingborg
Bo Frank (M), kommunstyrelsens ordförande Växjö
Nils Hillerbrand (MP), kommunalråd, Linköping
Robin Holmberg (M), kommunalråd, Ängelholm
Pär Jönsson (M), kommunalråd Östersund
Ulf Kamne (MP), kommunal­råd, förste vice ordförande kommun­styrelsen, Göteborgs stad
Inger Källgren ­Sawela (M), kommun­styrelsens ordförande Gävle
Ulrika Liljeberg (C), kommunstyrelsens ord­förande Leksand
Hans Lindberg (S), kommun­styrelsens ordförande Umeå
Katarina Luhr (MP), miljö­borgarråd, Stockholms stad
Ann-Marie ­Nilsson (C), kommunstyrelsens ordförande Jönköping
Johan Persson (S), kommunstyrelsens ordförande Kalmar
Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), kommunstyrelsens ordförande, Malmö stad
Yvonne Stålnacke (S), kommun­styrelsens ordförande Luleå
Claes Thunblad (S), kommunstyrelsens ordförande Järfälla

”Små kraftverk som gör stor skada ska bort” (HD 17/1)

Skånes landskapsfisk hotas av utrotning.

Ålen är ett tungt skäl till varför de tre vattenkraftverken i Klippan som stänger av Rönne å måste bort. Men bara ett skäl, även om det kan bli avgörande.

Ett argument som kanske är viktigare för kommunpolitiker är pengar. Besöksnäringen är en snabbväxande bransch. Många är beredda att lägga mycket pengar på upplevelser som gärna kopplas till natur. Att återskapa en flera kilometer lång forsande sträcka av Skånes största vattendrag är att skapa en besöksmagnet. En magnet som drar folk långt utanför Skånes gränser.

Ett annat ekonomiskt argument handlar om elpriser, driftskostnader och kommande investeringskrav för kraftverksägaren, Skånska Energi. De tre kraftverken är små och tillför inte det svenska kraftnätet mycket energi. Med dagens låga elpriser ger de ingen vinst. Ekonomin blir ännu sämre när de första av en rad kommande krav blir verklighet. För att hjälpa den utrotningshotade ålen måste det byggas en fångstanordning med finmaskigt galler åtminstone vid det översta kraftverket. Här ska de få nedvandrande ålarna tas om hand för att sedan åka bil några kilometer nedströms.

Men inga ålyngel kan vandra uppströms av egen kraft. Ändå har Länsstyrelsen klassat Rönne å som ett av de allra viktigaste vattendragen för ålproduktion. Ålfisket i Ringsjön har byggt på utsättning av ålyngel som fångats in långt borta.

Även om alltsom är tekniskt möjligt görs när det gäller fiskvägar klarar aldrig Rönne å det som myndigheterna kallar ”god ekologisk status”.

Inom en snar framtid blir det troligen en lagändring som innebär omprövning av de vattendomar som gäller vattenkraftverken i Rönne å.Då ska Miljödomstolen pröva om nyttan av elproduktionen är större än skadan enligt dagens miljöbalk. Det är en prövning som vattenkraftverken inte klarar.

Som en jämförelse kan nämnas att två moderna vindkraftverk ger mer el än de tre vattenkraftverken. Visserligen finns det de som anser att vindkraftverken är fula, eller stör på annat sätt, men skadan på naturen är obetydlig jämfört med effekterna av kraftverken i Rönne å.

Forsar är inte bara vackra att se på. De är också helt avgörande för laxfisk. Rönne å har trots alla problem en egen variant av atlantlaxen. Här finns dessutom havsöring. Om kraftverken försvinner skulle ytan som lämpar sig för laxarnas lek tiodubblas. Största delen av de nya lekbottnarna ligger i det som idag liknar kanaler och sjöar kring kraftverken.

På ett par år skulle Rönne å kunna bli ett attraktivt vatten för sportfiskare som är beredda att betala dyra fiskekort och förlägga några dagar till området med allt vad det innebär av boende och inköp. Att området sedan skulle locka forsrännare, vandrare, fågelskådare och andra naturintresserade är en självklarhet.

Vill Klippans kommun dra nytta av vinsten och skapa vattennära boendemiljöer lär markens värdestegring betala kraftverken flera gånger om.

Skånska Energi marknadsför sin el med att det är grön energi. Även om vattenkraft rent formellt är ”grön energi” så går det inte att med trovärdighet kalla elen som de tre vattenkraftverken i Klippan producerar för ”grön”. Ålar slås ihjäl, laxar hindras och hela ekosystemet påverkas på ett negativt sätt.

Någon bättre miljösatsning än de några tiotals miljoner kraftverksrivningarna skulle kosta går nog inte att hitta i Sverige.

Att vårt förslag inte är en utopi finns det flera exempel på. I Mörrumsån och i Ätran har gamla kraftverk rivits. Orsaken var densamma som vi kommit fram till: små kraftverk som gör stor skada ska bort.

Vad som nu behövs är att de politiker som har makten i Ängelholm, Klippan och Åstorp slår fast att deras kommuner ska medverka till en utredning om hur och när ”Klippans forsar” blir verklighet.

Lars Nyander (S), kommunstyrelsens ordförande Ängelholm
Kerstin Persson (S), kommunstyrelsens ordförande Klippan
Anders Davidsson (M), kommunpolitiker Ängelholm
Robin Holmberg (M), vice ordförande kommunstyrelsen Ängelholm
Kenneth Dådring (M), vice ordförande kommunstyrelsen Klippan
Michael Nemeti (S), ordförande kultur- och fritidsnämnden Klippan
Per-Arne Håkansson (S), riksdagsledamot, Åstorp
Sven Bergman (L), ordförande Rönneåns vattenråd

Riskabelt med höjd skatt på kärnkraften (SvD 14/1)

Vinterkylan har slagit klorna i Sverige. Även i Skåne har det blivit vinter. Vårt beroende av god tillgång till ren och trygg energi visar sig tydligt när det är så här kallt. Men egentligen är det inte annorlunda under andra delar av året. Vår industri är beroende av energi året om. Det handlar om många arbetstillfällen.

En central fråga för svensk konkurrenskraft är att säkra industrins energiförsörjning. En trygg försörjning förutsätter i dagsläget kärnkraft som baskraft och vattenkraft som både bas- och reglerkraft.

Den rödgröna regeringen har nu höjt effektskatten på svensk kärnkraft. Detta har fått till följd att statliga Vattenfall allvarligt funderar på att avbryta sitt investeringsprogram i de svenska kärnkraftverken och därmed planera för en förtida avveckling av minst fyra av de tio reaktorerna. Inom en femårsperiod kan samtliga reaktorer vara hotade. En sådan avveckling skulle innebära att vi kommer att öka förbrukningen och importen av el som är producerad med olja och kol, samt innebära en stor risk för elbrist. Det kommer även att driva energipriset i Sverige uppåt, vilket kraftigt riskerar många arbetstillfällen i Sverige. För att säkerställa en trygg försörjning av kärnkraft bör därför effektskatten sänkas och dess utformning ses över. I Moderaternas budgetmotion i höstas föreslogs en sänkning av effektskatten med 250 miljoner kronor, samt att en översyn av dess utformning görs.

En annan viktig konkurrensnackdel inom landet är den indelning i elområden som gjordes 2011. Efter att Barsebäcksverken stängts 1999 och 2005 uppstod ett stort elunderskott i Sydsverige då överföringskapaciteten från Norrland var otillräcklig. Det ledde till att Sverige för att inte få elbrist inom landet ibland begränsade exporten av el.
De socialdemokratiska regeringar som drev igenom stängningen av Barsebäck bär ett tungt ansvar för att inte ha tagit de följdbeslut som var nödvändiga. Man borde ha investerat i mer överföringskapacitet och ny elproduktion.

2010 krävde EU-kommissionen att Sverige skulle hantera överföringsbegränsningen till Danmark. Sverige delades då in i fyra elområden. Skåne tillhör område 4. Det innebär att vi betalar ett högre elpris jämfört med övriga delar av landet. Skillnaden varierar och under 2015 har justeringen i elområde 4 varit allt mellan några öre till över fem kronor per kWh. Således är det sydsvenska elkonsumenter som med högre elpriser betalar för stängningen av Barsebäck, en stängning som skåningarna inte har beslutat om.

Om vi ska fortsätta vara en industrination i framkant kan vi inte gå åt fel håll i energi- och klimatfrågan. Sverige ökade förra året effekten i kärnkraftverken med 175 MW. Globalt byggs det nytt. Under 2015 togs tio nya kärnkraftverk i drift runt om i världen, ytterligare 67 reaktorer är under byggnation. Världens tillväxtländer satsar på ren och säker kärnkraft för att minska användningen av kol.

Sverige behöver en regering som inte går åt motsatt håll jämfört med omvärlden. För Skånes och skånska företags skull borde Sverige utveckla kärnkraften i stället för att avveckla den i förtid. Sverige kan bättre!

Henrik Wöhlecke, Eslöv
Linda Allansson Wester, Svedala
Pia Almström, Kävlinge
Anders Berngarn, Lomma
Ulf Bingsgård, Trelleborg
Johan Bolinder, Skurup
Peter Danielsson, Helsingborg
Kenneth Dådring, Klippan
Kerstin Gustafsson, Båstad
Robin Holmberg, Ängelholm
Peter Johansson, Kristianstad
Lars Johnson, Burlöv
Anders Johnsson, Simrishamn
Pontus Lindberg, Region Skåne
Ninnie Lindell, Bjuv
Stefan Lundgren, Sjöbo
Anna Palm, Höör
Pär Palmgren, Hässleholm
Birgitta Persson, Landskrona
Carl Johan Sonesson, Region Skåne
Christian Sonesson, Staffanstorp
Patrik Ströbeck, Perstorp
Torbjörn Tegnhammar, Malmö
Olof Röstin, Svalöv
Christer Wallin, Lund
Carina Wutzler, Vellinge
Carina Zachau, Örkelljunga